bookoholic

Vingklippt ängel
Författare: Berny Pålsson
Utgivningsår: 2005
Förlag: Månpocket

" I en självbiografi som inte liknar någon annan får vi följa en ung flickas liv på olika
behandlingshem och sjukhus med  vaga och varierande diagnoser av psykisk sjukdom.
Vingklippt ängel lämnar ingen oberörd. Med ett vackert och egensinnigt språk berättar Berny Pålsson skoningslöst och naket om främlingsskap, missbruk, blodets makt och om hur det är att leva i en svart saga.
Hennes väg till tillfrisknanade är full av raseri och livskraft."

När jag började läsa Vingklippt ängel var det tänkt att jag skulle ha den som bussbok. Att jag bara skulle läsa den på bussen och när jag är hemma skulle jag läsa Shantaram. Så blev det inte riktigt. Jag läste den även när jag var hemma, så fort jag hade dötid att spendera satt jag med näsan ner i boken. Varken ville eller kunde riktigt sluta läsa.

Berny, eller Bernadette som hon egentligen heter, kommer från en kaotisk familj där pappan är alkoholist och mamman är djupt deprimerad. När hon är tolv år börjar hon höra röster och får självmordstankar.
Det är början på en lång hård kamp mot demonerna.

Det enda som kan lindra hennes ångest och kan få demonerna att tystna för en liten stund är blod. Hon är beroende av att skära sig, utan det så tar ångesten över. Tillslut är både hennes armar och ben täckta av stora, hemska ärr.
Större delen av hennes liv har bestått av självplågeri, till och med sex använder hon som ett sätt att straffa och plåga sig själv.

Jag visste  hela tiden att hon skulle överleva och bli bättre, men när hon är som mest nere i sin deprission kan jag omöjligt se hur hon ska ta sig upp ur det. Vart skulle hon hitta kraften?
Men hon lyckas, det är inte lätt, men sakta börjar det bli lite bättre och ljusglimtarna i hennes annars ständiga mörker blir fler. Hon har sina vänner, sin änglafamilj, som hon kallar dem och det är mycket tack vare dem hon orkar.
Men hon är stark själv också, och hennes styrka imponerar på mig trots att mitt liv är så långt ifrån hennes. Jag kan omöjligt sätta mig in i hennes situation och jag kan omöjligt förstå hur svårt det är, trots det imponerar hon på mig.

Alla psykhem hon åker in och ut ifrån skrämmer mig riktigt. Tänk att bli inlåst sådär? Hur överlever man det?
Fast för Berny är det tvärt om, hur överlever man därute? Hur överlever man där ute bland DenGråMassan som hon kallar "oss vanliga dödliga". Hon har levt insom psykets väggar så pass länge, trots att hon bara är i tonåren, att hon tvivlar på att hon klarar av att leva ett normalt liv. Men hon kämpar för att nå dit en dag.

Jag kunde dock känna ibland att det var rätt mycket upprepningar boken igenom, men förutom det så var det en bra bok! Jag vill genast börja läsa hennes andra bok: Känn pulsen slå