bookoholic

"De möttes på stranden i Carmel och från den stunden existerade bara de två - Deanna och Ben. Det var som om de alltid hade känt varandra, som om ingenting skulle komma efter, de hade bara den tid och det liv de just nu delade.
    Men trots att deras kärlek hade en glöd och en intensitet som ingen av dem trott vara möjlig, visste de båda att de snart måste skiljas åt. När sommaren var slut skulle Deanna återvända till Marc-Edouard. Hon kunde inte lämna sin man - han som räddat henne från ensamheten och svält och som givit henne trygghet. Hon var skyldig honom så mycket och hon älskade honom fortfarande.
Eller gjorde hon det? Nu visste hon inte svaret längre..."

Jag tycker att det är så svårt när det kommer till Danielle Steel böcker. Vissa av hennes böcker gillar jag, men andra har jag så svårt för. Den här boken hamnar i den senare kategorin. Herregud, säger jag bara.
Jag blev så förbannad ibland när jag läste. Deanna som bor tillsammans med sin make och de lever i ett dött och tråkigt äktenskap. De har en dotter, Pilar, som Deannas make har skämt bort över öronen och Deanna har ingenting att säga till om när det kommer till uppfostran av henne. Pilar är ju Marc-Edouards ögonsten och hon är hans dotter. Han bestämmer.
Marc-Edouard har sin rötter i Frankrike och Pilar har vuxit upp och spenderat alla sina lovdagar hos hans föräldrar i Frankrike. Deanna har med sorgsna ögon sett sin dotter bli som sin svärmor, som hon absolut inte kommer överrens med eller tycker om. När Pilar får sommarlov åker hon och Marc-Edouard till Frankrike för att tillbringa sommaren där medan Deanna väljer att stanna hemma. Pilar önskade sig en "liten motorcykel" i present men Deanna sa direkt ifrån att det får hon inte, vilket återigen gjorde att Deanna blev den "onda häxan" i Pilars ögon. Jag ska inte avslöja om Pilar fick motorcykeln när hon kom till Frankrike, men ni kan kanske gissa? :P

När maken och dottern är bortresta tillbringar Deanna all tid hon kan i sin ateljé och ägnar sig åt det hon älskar att göra: att måla. Marc-Edouard har alltid tyckt att hon ska sluta med det och stödjer inte hennes talang och passion överhuvudtaget. Redan där, när man får veta det i början av boken kom ordet till mig: mansgris. Och ju länge i boken jag kommer, desto mer avskyr jag honom. Jag avskyr honom, hans sätt att kontrolera Deanna, hans sätt att tänka... Ja hela hans sätt och hans personlighet! FY!
Och jag blir förbannad på henne för att hon bara är tyst och nickar, för att hon accepterar hans beteende och att hon bara står tyst vid sidan av och spelar med i hans spel om den fina familjen. Tack och lov kommer Ben in i bilden, nu när hon bor ensam under sommaren, och rör om lite i grytan.

Men nää, jag tycker inte att detta var en bra bok. Ville mest veta hur den slutade och bli klar med den. Som sagt, har jag börjat läsa en bok vill jag läsa klart. Jag är ingen som kan avsluta en bok när jag börjat den. Så är det oftast iallafall. Dock slutade jag nyss läsa Den femte sanningen av Doris Lessing. Jag orkade inte. Men jag ska ge den en chans till någongång har jag lovat mig själv!