Recension: Jag går bara ut en stund - Isobel Hadley-Kamptz
"Du kan inte döda fler av mina barn nu. Jag orkar inte mer. Och om du ska döda det som lever i mig måste du göra det nu. Inte vänta, inte låta mig tro, inte låta mig älska som förra gången."
Vad gör man när döden och kärleken envisas med att finnas på exakt samma punkt i världen?
Hur övelever man efter att ha älskat en ofödd dotter mer än man trodde var möjligt, och ändå sedan ha dödat henne? Kan man ens ta sig vidare, som samma person, med samma relationer och samma inställning till livet och lyckan?
Isobel kan inte det. Den gamla kärleken, den gamla sällheten kväver henne, trots att det elvaåriga äktenskapet med Erik är det bästa hon har. Sorgen ligger som ett bylte mellan dem och hon orkar inte ens förska räcka sig över till andra sidan. I stället dövar hon sin kropp och sitt hjärta med andra män, med andra människor, med allting som i alla fall för ett ögonblick kan få henne att känna sig levande igen. Jag går bara ut en stund handlar om en kärlek som riskerar att drunkna och en kärlek som kan övervinna allt.
Detta var en ganska tung bok att läsa, min värsta mardröm är just det här - att inte kunna få några barn.
Så samtidigt som man blev förbannad på Isobel för hur hon beter sig mot sin man i sorgearbetet - att hon stänger honom ute, så förstår jag henne. Visst, jag kan inte direkt sätta mig in i hennes situation, men jag kan på något plan relatera till hennes sätt att avsky till sin man samtidigt som hon älskar honom över allt annat. Att hon känner att hon bara vill vara med honom i hela sitt liv, sin man som hon levt med och älskat i elva år, samtidigt som hon inte klarar av hans närhet - hans hud mot hennes.
Sedan Eriks kärlek till henne, den är så stark att det verkar som att ingenting hon gör skulle få honom att lämna henne. Han vet om att hon är ute och träffar andra män, han borde även förstå att hon ligger med dem, och trots det älskar han henne så innerligt. Han låter henne göra det och tar emot henne med öppna armar och kärlek när hon kommer hem morgonen efter en ute kväll.
Det imponerar på mig, att någon kärlek kan vara så stark.
Betyg:
***/*****
3/5
Detta blev en ganska flummit recension, hade svårt att få ner vad jag tyckte och tänkte om den. Hoppas ni fattade nåt av vad jag skrev iallafall! :P
Vad gör man när döden och kärleken envisas med att finnas på exakt samma punkt i världen?
Hur övelever man efter att ha älskat en ofödd dotter mer än man trodde var möjligt, och ändå sedan ha dödat henne? Kan man ens ta sig vidare, som samma person, med samma relationer och samma inställning till livet och lyckan?
Isobel kan inte det. Den gamla kärleken, den gamla sällheten kväver henne, trots att det elvaåriga äktenskapet med Erik är det bästa hon har. Sorgen ligger som ett bylte mellan dem och hon orkar inte ens förska räcka sig över till andra sidan. I stället dövar hon sin kropp och sitt hjärta med andra män, med andra människor, med allting som i alla fall för ett ögonblick kan få henne att känna sig levande igen. Jag går bara ut en stund handlar om en kärlek som riskerar att drunkna och en kärlek som kan övervinna allt.
Detta var en ganska tung bok att läsa, min värsta mardröm är just det här - att inte kunna få några barn.
Så samtidigt som man blev förbannad på Isobel för hur hon beter sig mot sin man i sorgearbetet - att hon stänger honom ute, så förstår jag henne. Visst, jag kan inte direkt sätta mig in i hennes situation, men jag kan på något plan relatera till hennes sätt att avsky till sin man samtidigt som hon älskar honom över allt annat. Att hon känner att hon bara vill vara med honom i hela sitt liv, sin man som hon levt med och älskat i elva år, samtidigt som hon inte klarar av hans närhet - hans hud mot hennes.
Sedan Eriks kärlek till henne, den är så stark att det verkar som att ingenting hon gör skulle få honom att lämna henne. Han vet om att hon är ute och träffar andra män, han borde även förstå att hon ligger med dem, och trots det älskar han henne så innerligt. Han låter henne göra det och tar emot henne med öppna armar och kärlek när hon kommer hem morgonen efter en ute kväll.
Det imponerar på mig, att någon kärlek kan vara så stark.
Betyg:
***/*****
3/5
Detta blev en ganska flummit recension, hade svårt att få ner vad jag tyckte och tänkte om den. Hoppas ni fattade nåt av vad jag skrev iallafall! :P
Kommentarer
Trackback
