bookoholic

"Den 22 september 1966 försvinner sextonåriga Harriet Vanger spårlöst. Nästan fyrtio år senare får journalisten Mikael Blomkvist ett ovanligt uppdrag. Han kontaktas av industriledaren Henrik Vanger som vill att han ska skriva släkten Vangers historia. Släktkrönikan är dock bara en täckmantel för det verkliga uppdraget: att ta reda på vad som egentligen hände med Harriet. Mikael, som nyligen blivit åtalad och fälld för förtal, känner att han behöver en paus från sitt jobb på tidsskriften Millennium och åtar sig jobbet.
Han får hjälp av den unga, struliga datahackern Lisbeth Salander. Tillsammans börjar det omaka paret att gräva i familjen Vangers förflutna och möter en mörkare och blodigare historia än vad de någonsin kunnat föreställa sig..."


Jag hade hört så mycket bra om de här böckerna innan, men av någon anledning kände jag att jag inte ville läsa dom. Jag är inte ett jättestort fan av kriminalare och var lite skeptisk, men eftersom att alla hyllade dessa böcker sa jag åt mig själv att någon gång ska jag ge dem en chans. Sagt och gjort, en dag när jag och Jessi skulle sola behövde jag en bok att läsa och fick då låna Män som hatar kvinnor. Jag måste ju faktiskt erkänna att jag blev tagen med storm. Hade aldrig trott att den här första boken i serien skulle vara så pass bra som den var!

Spänningen och nyfikenheten håller i sig genom hela boken, karaktärerna är intressanta och spännande och jag har väldigt svårt att försöka lista ut vem som är mördaren eller, om hon inte blev mördad, vad som egentligen hände med Harriet.
Samtidigt som historien runt vad som hände henne den där sommardagen är spännande och fängslande så är även personerna i boken det. Man läser både av anledningen av att man vill veta vad som hände och av anledningen att man vill veta hur karaktärerna i boken utvecklas och vad som händer med dem, speciellt Lisbet.
Lisbet är verkligen en karaktär i sig, hon är egendomlig, spännande, och inte en "normal person" i samhällets ögon. Men när man får följa henne och läsa om hennes tankar och liv så börjar man fundera om det verkligen är Lisbet det är något större fel på, eller om det är samhällets syn på henne som problemet ligger i. Alla är vi olika, men det accepteras inte. Vem bestämmer vad som är normalt och inte? Lisbet klarar av att leva själv och ta hand om sig själv, hon kan hantera sin egen ekonomi - men samhället menar att hon inte kan det. Hon är "störd" och behöver stöd och hjälp enligt dem och blir då väldigt utsatt när hon blir satt under förmyndarskap (kan man skriva så? :P).

Detta är en bok jag verkligen rekommenderar och jag ser fram emot de två fortsättningarna i serien. Nu ska jag även ta och se den här filmen. Har velat se den ganska länge nu men har alltid sagt att jag vill läsa boken först!

(Det verkar helt omöjligt för mig att ladda upp en bild på boken i det här inlägget, och jag fattar inte varför)