bookoholic

"EN SANN BERÄTTELSE om en ung pojke som blev sviken av den person han älskade allra mest - sin far.

Från det att Duncan var fyra år blev han utnyttjad av sin pappa. En fruktansvärd hemlighet som han bar på sina små axlar. Uppvuxen i ett hem där sjuka ritualer var en del av vardagen, blev Duncan manipulerad, retad och sexuellt utnyttjad av sin egen far.

Övergreppen pågick i tio års tid och satte djupa sår i den unga själen. Sår som ledde Duncan in i missbruk och kriminalitet. När han en dag som vuxen ser sin pappa hand i hand med en liten pojke bestämmer han sig. Det handlar inte längre bara om honom, andra tvingades uthärda samma sak.
Han anmäler sin far för sexuellt utnyttjande av barn.

Det här är hans skakande berättelse om hur han tog tillbaka makten över sitt liv."

Nu var det ett tag sedan jag läste ut den här boken, men jag ska göra mitt bästa för att minnas vad jag hade för tankar och känslor runt den.

Det första ord som dyker upp i mitt huvud är: "vidrig", pappan alltså. Hur kan man? Med sitt eget barn? Hur kan man överhuvudtaget göra någonting sådant mot en annan människa? Men just det som gör detta extra vidrigt är just att det är Duncans pappa som utsätter honom för de sexuella övergreppen.

Barn litar till 100% på sina föräldrar, det är föräldrarna som ska lära och visa sina barn vad som är rätt och fel. Därför förstår inte Duncan att det som utspelar sig i badrummet varje kväll tillsammans med sin pappa är fel. Han tror att det är helt normalt och någonting alla barn gör tillsammans med sin pappa, det är ju det pappa säget till honom och får honom att tro. Duncans pappa säger också att det är en sak som alla gör, men som ingen pratar om... på så sätt får han lille Duncan att hålla tyst om övergreppen.

Det är bara så vidrigt, jag blir upprörd och förbannad!